Hysta fram en Fadimestaty nu!
Det har gått 22 år sedan Fadime Sahindahl dog. Det finns några bänkar och ett konstverk i Uppsala som heter Fadimes plats. Det är ganska fint, men jag tycker att det är lite klent. Hysta fram en staty till 25-årdagen. Gärna på ett nyrenoverat Stort Torg i city!
Jag var vän med Fadime. En dag knackade hon på min dörr i studentlägenheten i Sundsvall och frågande om hon fick flytta in. Lägenheten vad för stor för mig, och hon kom ju också från Uppsala. Några år yngre, men med en avundsvärd mognad. Hon ägde en sängbotten, en kasse kläder och sina skolböcker. Det var inte så mycket mer.
Jag skulle bara plugga ett år och hade en säng, ett gäng kuddar och ett par madrasser som fick agera soffa. Ett upp och nervänt bakbord på en trådkorg blev ett soffbord och jag hade tagit mina sommarjobbspengar och köpt en fet tv. Där satt vi på madrasserna på golvet och drack te. Och hon berättade sakligt om sin situation. Hon hade flytt från sin familj. 30 mil norrut.
Hedersförtryck är för ofattbart. Jag läser vittnesskildringar, rapporter om hur flickor gifts bort, begränsas, hotas och ibland bara ”försvinner”. I skuggan smyger bröder som tvingas in i uråldriga tankebanor, trots att klasskompisarna lever helt andra liv. Påverkan och trycket är naturligtvis stort. Mönstren är svåra att bryta, och en bit ifrån står sådana som jag och begriper mycket lite.
Hon fick inte leva som hon ville och det här var hennes lösning. Pojkvännen kom och hälsade på, de åkte rullskridskor på gården, jag tror hon var ganska lycklig ändå.
Trots att hon var så klok så visste hon så lite. Hur betalar man räkningar? Vart ringer man för att få ID-kort? Frågor som mitt då 25-åriga jag skulle ha kunnat få panik över ställde hon, och listade ut svaren på. Lärde sig och gick vidare. Till synes alltid lugnt och cool. När lillebror ringde och hotade på telefonen svarade hon lugnt. Försökte förklara, hetsade aldrig upp sig, jag hörde aldrig några hårda ord tillbaka.
Vi installerade tittöga på lägenhetsdörren. När det plingade på blev jag rädd. Rädd på ett annat sätt än tidigare, då det största skräcken var att det skulle stå någon från tv-pejlingen utanför. Jag öppnade aldrig om jag inte visste vem som stod på andra sidan av dörren.
Det gjorde Fadime.
Hon pratade med bokbandsförsäljare och grannar. Hon visste att hotet fanns, men hon lät sig inte skrämmas. Jag tror att hon kände att hela poängen med uppbrottet från familjen försvann om hon i stället skulle tvingas leva i skräck.
Jag hörde vad hon sa, men förstod aldrig. Det var för ofattbart.
Dagarna efter att jag flyttat hem till Uppsala igen dog hennes pojkvän, men hon bröt inte ihop. Hon gick vidare, alltid lugn och cool.
Vi höll sporadisk kontakt, sågs någon gång. När beskedet om hennes död kom jobbade jag kväll på nyhetsredigeringen på UNT. Det blev en fruktansvärd kväll, men inte ens då kunde jag begripa. För det var helt ofattbart.
I går var det 22 år sedan. Det är fortfarande ofattbart.
Fadime Sahindal var den modigaste jag mött. Om jag var chef över Uppsala skulle statyn stått på Stora Torget för länge sedan.
Kram/Susanna Lans
