Visst är det ett ständigt klagande för det minsta lilla, eller hur? Får inte det allmänna, slappa syndtyckandet effekten att folk slutar anstränga sig, och flyr från ansvaret över sina val här i livet?
Den unga Agnes kommer till en teater för att iscensätta sin mammas mästerverk, Ett Drömspel. I handen har hon en svart lista över personer som det absolut inte är synd om – de som har gjort henne ont. Överst på listan står Agnes mamma. Men nu ska det skrivas nytt! Ansvar ska utkrävas! Ljus och luft ska släppas in i den självömkande förljugenheten! Agnes ofödda dotter ska, till skillnad från henne själv, få växa upp med en mor som diktat sant.
Jens Ohlin utgår från August Strindbergs verk, men vänder det ut och in och formar ett helt nytt men samtidigt välbekant drama om växande, åldrande, och vår starka vilja att iscensätta oss själva som hjälten i vår egen berättelse.
