Jag gillar att kramas. Jag har obekymrat gått omkring i över 50 år och trott att alla andra också gör det.
Tiden när man inte fick kramas hit och dit hur man ville kan vara den mest förvirrade i mitt liv. Och jag hatade de där stela ögonblicken, när
restriktionerna släppt, och vi stod handfallna inför hur vi skulle hälsa.
Handtag, famntag, klapp eller kyss?
Likt ett filmiskt hejdå-vid-dörren-efter-en-första-dejt.
Men jag insåg också en jobbig grej. Alla gillar inte att kramas till höger och vänster. Jag som sugit tag i både kreti och pleti på mingel, fester, möten och lite var som helst. Jag
kanske uppfattats som framfusig? Obehaglig? Eventuellt creepy?
Man kan kalla det för ett friskt uppvaknande. Men något försvann i mig när jag blev varse: alla vill inte ha mina kramar!
En bit av min självbild kan ha dött en smula.
Nu när jag vet så har jag funderat en hel del på det där. Ska jag sluta? Låta någon annan ta initiativet? Det känns inte alls bra i magen, som är min allra bästa kompis när det kommer till sådana här tankar.
Men så träffade jag en härlig dam på en 80-årsfest. Glad i hågen kramades jag. Men hon släppte inte efter den där lagom långa kramtiden som är så korrekt.
Hon höll kvar. ”Ååå, vad längesedan jag fick en kram. Kan vi kramas lite till”? Så sade hon och jag kramade glatt vidare.
Jag har nog bestämt mig för att fortsätta mitt kramkalas genom livet. Jag ska bara försöka känna efter lite innan …
Kraaam/Susanna
