Gästvänlighet är O’Neill’s signum

Historien om O’Neill’s börjar egentligen med Jessica – Neils svenska fru som längtade hem efter åren på Irland. Vi millennieskiftet gick flyttlasset till Sverige och Uppsala.
Neil lämnade sitt jobb på Irland och hamnade snart bakom baren på dåvarande Buddy’s, som låg exakt där O’Neill’s ligger i dag. Några inhopp blev fler och fler.
Sedan dök möjligheten upp.
– Vi fick erbjudande att ta över. Vi kunde ju branschen och jobbet. Möjligheten kom, men det var aldrig planen. Vi pratade ihop oss och körde.

2010 tog Neil och Jessica över verksamheten och skapade O’Neill’s Irish Pub. Tajmingen visade sig vara helt perfekt. Dragarbrunnsgatan började förändras. Uppsala city växte söderut och området fick nytt liv. Uteserveringar dök upp, fler människor rörde sig i city och platsen utanför puben utvecklades sakta med säkert till ett levande litet torg.
– Uteserveringen ger verkligen en uppsida och torget utanför har blivit en fantastisk plats med blommande träd, summerar Neil.

När man kliver in genom den gröna dörren på O’Neill’s och det är lätt att förstå varför många gäster återkommer gång på gång. Man möts av mörkt trä, klassisk pubkänsla, små detaljer från Irland inbäddat i ett varmt, hjärtligt sorl. Neil berättar att de inte gjorde några stora förändringar när de tog över.
– Det har vi inte gjort sedan dess, konstaterar han nöjt.
Det finns något otvunget över stället. Något som gör att både en ensam gäst vid baren och ett större kompisgäng känner sig precis lika hemmastadda.
– För mig är hela grejen med en pub det sociala. Dit man går för att träffa folk. Många kommer hit för att det ofta finns någon här som man känner.

Det märks också att Neil menar allvar när han pratar om hospitality. Ordet återkommer flera gånger under vårt samtal..
– Personlig service är A och O. Gästerna behöver kunna prata med sin servitör, om allergier till exempel, och för att få tips. Att få ett personligt bemötande är viktigt. Och ett ”hejdå” när man går hem.
Här finns inga QR-koder som ersätter människor.
– Jag har lite svårt för apprestauranger, säger han med ett leende.
På O’Neill’s gäller i stället enkla, men inte alltid så vanliga, grundregler. Alla hälsas välkomna i dörren, till exempel.

Det finns pubar där ölen bara serveras. Och så finns det pubar där den behandlas med djup respekt. På O’Neill’s är serveringen av den irländska stoltheten Guinness nästan en liten ritual.
– En pint Guinness kan man få lite överallt, men hos oss smakar den ofta lite godare, ler Neil.

Hur kommer det sig?
– Det där är viktigt. Den ska vara rätt upphälld, i rena glas av utbildad personal. Vi häller alltid upp med uppmärksamhet och omsorg. Och stolthet.
Han berättar om rena slangar, rätt temperatur och vikten av tålamod vid tappningen.
– Då blir det perfekt. Vi är stolta över det.

Neil har bakgrund inom restaurangbranschen och det märks tydligt. På O’Neill’s är maten långt ifrån ett tillbehör till ölen.
– Det finns alltid ett behov av en lokal pub.
Han berättar att svenskar som besökte Irland när han jobbade där ofta sökte sig till genuina pubar med bra whiskey, bra öl och bra pubmat. Det konceptet ville han ta med sig till Uppsala.
Menyn är gedigen och på väggen sitter alltid en tavla med specials. Där kan det dyka upp allt från klassiska irländska rätter till svenska köttbullar på nationaldagen.
– Vi serverar riktig fish ’n’ chips och skulle aldrig slarva med den. Tartarsås ska det vara, inget annat.
Och ja – maltvinägern står självklart framme till fish ’n’ chipsen.

Neil står inte själv vid spisen, men han är ändå djupt involverad.
– Jag smakar av i köket hela tiden. Det måste smaka lika gott varje dag.
Trots att borden ofta är fullbokade försöker personalen alltid hitta lösningar för spontanbesökare.
– Vi försöker alltid lösa det för de som kommer in spontant, säger Neil och berättar vidare att man satsar på lunch på fredagarna.
Fredagslunchen har blivit populär och många gäster stannar gärna kvar hela vägen in i after work.

Neil och Jessica är på plats varje dag. Jessica sköter administrationen på morgnarna medan Neil rör sig mellan matsal, bar och kök och håller koll på allt från service till smaksättning.
– Jag säger ofta till personalen att du representerar både dig själv och mig här.
Det handlar om detaljer. Att se gästerna. Att småprata lite. Fråga var de kommer ifrån eller vad de ska göra i stan.
Och gästerna återvänder.
– Det är roligt när gäster kommer hit för första gången och sedan kommer tillbaka med sina vänner efter några dagar.

Puben har också blivit ett naturligt stopp för besökare i Uppsala.
– Vi märker att puben har blivit en destination. Folk som är på besök i Uppsala kommer hit för att de har läst eller hört om oss. Och de kommer ofta tillbaka. De får en bra helhetsupplevelse.

När Neil kom till Uppsala såg staden annorlunda ut.
– I dag har folk en anledning att stanna kvar här. Med bra hotell, ett bra utbud av aktiviteter och restauranger.
Han tycker att Uppsalas publiv håller hög nivå och ser inte nya krogar som ett hot.
Tvärtom.
– Det viktiga är inte bara att vi håller hög standard och är en upplevelse. Det är bra att Uppsala har flera bra pubar och andra ställen. Folk stannar i området och det är bra för alla.

Han säger det på ett sätt som känns typiskt för honom – utan prestige och utan vassa armbågar.
– Nyöppningar måste vara bra för Uppsala, konstaterar han.
Samtidigt märker han hur utvecklingen runt Studenternas och Årummet förändrat staden. Neil och familjen har säsongskort på Sirius och går ofta på matcherna.
– Hela staden vinner på att Sirius fyller Studenternas. Vi märker stor skillnad före och efter matcherna. Staden lever upp ännu mer då.
På matchdagar öppnar puben ofta tidigare.
– När jag kom hit gick jag också på fotboll, men då var upplevelsen inte lika bra. Det var löparbanor runt gräset och inte heller ett lika framgångsrikt lag.

Neil är i dag 61 år gammal. Han växte upp i nordvästra Irland i en stor familj med åtta barn på en gård. I dag bor familjen i Fålhagen.
Paret har två döttrar, båda födda i Sverige. Den yngsta spelar mycket fotboll och håller på Liverpool FC.
– Jag brukar reta henne för det, säger Neil och skrattar.
Den äldre dottern studerar.
– Hon är akademikertypen, slår han stolt fast.

Det finns en varm tacksamhet när han pratar om livet i Uppsala.
– Uppsala har varit snällt mot oss.
Och kanske är det precis därför O’Neill’s blivit vad det blivit. Inte bara en pub, utan en plats byggd av människor som verkligen bryr sig.
Här finns inga vakter vid dörren. Ingen hård attityd. Neil berättar att de sköter det själva om någon blir för berusad.
– Jag har dealat med people my whole life, konstaterar han lugnt.
Ordning och reda är viktigt, men lika viktigt är att alla ska känna sig välkomna och trygga.
Några gånger i månaden fylls puben dessutom av irländsk livemusik. Glas höjs, människor sjunger med och för en stund känns Dragarbrunnsgatan nästan som Dublin.
Fast ändå väldigt mycket Uppsala.