När Neil kom till Uppsala såg staden annorlunda ut.
– I dag har folk en anledning att stanna kvar här. Med bra hotell, ett bra utbud av aktiviteter och restauranger.
Han tycker att Uppsalas publiv håller hög nivå och ser inte nya krogar som ett hot.
Tvärtom.
– Det viktiga är inte bara att vi håller hög standard och är en upplevelse. Det är bra att Uppsala har flera bra pubar och andra ställen. Folk stannar i området och det är bra för alla.
Han säger det på ett sätt som känns typiskt för honom – utan prestige och utan vassa armbågar.
– Nyöppningar måste vara bra för Uppsala, konstaterar han.
Samtidigt märker han hur utvecklingen runt Studenternas och Årummet förändrat staden. Neil och familjen har säsongskort på Sirius och går ofta på matcherna.
– Hela staden vinner på att Sirius fyller Studenternas. Vi märker stor skillnad före och efter matcherna. Staden lever upp ännu mer då.
På matchdagar öppnar puben ofta tidigare.
– När jag kom hit gick jag också på fotboll, men då var upplevelsen inte lika bra. Det var löparbanor runt gräset och inte heller ett lika framgångsrikt lag.
Neil är i dag 61 år gammal. Han växte upp i nordvästra Irland i en stor familj med åtta barn på en gård. I dag bor familjen i Fålhagen.
Paret har två döttrar, båda födda i Sverige. Den yngsta spelar mycket fotboll och håller på Liverpool FC.
– Jag brukar reta henne för det, säger Neil och skrattar.
Den äldre dottern studerar.
– Hon är akademikertypen, slår han stolt fast.
Det finns en varm tacksamhet när han pratar om livet i Uppsala.
– Uppsala har varit snällt mot oss.
Och kanske är det precis därför O’Neill’s blivit vad det blivit. Inte bara en pub, utan en plats byggd av människor som verkligen bryr sig.
Här finns inga vakter vid dörren. Ingen hård attityd. Neil berättar att de sköter det själva om någon blir för berusad.
– Jag har dealat med people my whole life, konstaterar han lugnt.
Ordning och reda är viktigt, men lika viktigt är att alla ska känna sig välkomna och trygga.
Några gånger i månaden fylls puben dessutom av irländsk livemusik. Glas höjs, människor sjunger med och för en stund känns Dragarbrunnsgatan nästan som Dublin.
Fast ändå väldigt mycket Uppsala.