Varje morgon cyklar jag genom Uppsala. Sträckan från stadens södra delar in till centrum är egentligen inte särskilt lång. Men den berättar något om Uppsala. Om historien, nutiden och framtiden.
Längs vägen passerar jag nya bostadsområden, forskningsmiljöer och arbetsplatser. Jag ser studenter på väg till föreläsningar, byggkranar som markerar nästa etapp i stadens utveckling och människor som flyttat hit för arbete, studier eller ett nytt kapitel i livet.
Det slår mig ofta hur mycket som har förändrats.
För bara ett par decennier sedan såg stora delar av sträckan annorlunda ut. Bostäderna längs Dag Hammarskjölds väg fanns inte. Inte heller Rosendal. Där spelades det golf. Ångströmlaboratoriet var mindre. Nya campusmiljöer, bostadsområden och verksamheter hade ännu inte tagit form.
Och ändå upplevs förändringen inte som dramatisk från en dag till nästa.
Det är kanske just så utveckling fungerar.
Vi märker den sällan när vi står mitt i den. Men när vi lyfter blicken och jämför med hur det såg ut för tio, tjugo eller femtio år sedan blir skillnaden uppenbar.
Samma sak gäller framtiden.
Ibland hör man diskussioner som utgår från att staden borde bevaras precis som den är. Att utvecklingen borde sakta ned eller kanske rent av stanna upp.
Jag tror att det är ett tankesätt som missar något grundläggande.
Uppsala har aldrig stått still.
Staden har förändrats i århundraden. Nya generationer har byggt vidare på det som tidigare generationer skapade. Universiteten har vuxit. Infrastruktur har tillkommit. Nya stadsdelar har byggts. Företag har etablerats, utvecklats och ibland ersatts av nya verksamheter.
Det är just därför Uppsala idag är en av Sveriges mest attraktiva städer.
Utveckling är inte motsatsen till identitet.
Tvärtom.
Mycket av det vi uppskattar med Uppsala idag är resultatet av människor som vågade tänka framåt när andra ville bevara status quo.
Det betyder inte att all förändring är enkel. Nya bostäder, vägar, järnvägar och stadsdelar väcker alltid diskussioner. Det ska de göra. En levande demokrati bygger på att idéer prövas, ifrågasätts och förbättras.
Men i grunden måste vi ställa oss frågan vilket Uppsala vi vill lämna över till nästa generation.
Vill vi vara staden som tackade nej till möjligheter?
Eller vill vi vara staden som tog vara på sina styrkor?
För styrkorna är många.
Vi har två universitet i världsklass. Vi har ett internationellt konkurrenskraftigt näringsliv. Vi har forskning, innovationer och företag inom områden som kommer att vara avgörande för framtidens ekonomi. Vi har närheten till Stockholm och Arlanda. Vi har en stark arbetsmarknad och en hög attraktionskraft.
Få städer har lika goda förutsättningar.
Samtidigt vet vi att framgång aldrig är garanterad.
Andra städer utvecklas också. Konkurrensen om investeringar, företag och kompetens är stenhård. Den plats som tror att den är färdig riskerar snabbt att bli omsprungen av andra.
Därför är de satsningar som nu planeras så viktiga.
Utbyggd järnväg. Ett starkare resecentrum. Nya stadsdelar. Modern sjukvård. Växande företagsområden. Investeringar i norra länsdelen. Nya arbetstillfällen och nya möjligheter.
Var och en av dessa förändringar kan framstå som ett enskilt projekt.
Tillsammans är de något större.
De är nästa kapitel i berättelsen om Uppsala.
När vi närmar oss år 2040 kommer staden att se annorlunda ut än idag. Det är lika säkert som att dagens Uppsala skiljer sig från 2000-talets början.
Och det är i grunden något att vara glad över.
För en stad som utvecklas är en stad som tror på framtiden.
Uppsala har aldrig blivit färdigt.
Låt oss hoppas att det aldrig blir det heller.
/Tomas
