Det finns många sätt att lära känna en stad på.
Man kan göra det genom dess landmärken, företag, universitet, restauranger och idrottslag. Eller genom dess historia.
Själv har jag lärt känna Uppsala genom människorna som sällan nämns i historieböckerna.
Som tonårig släktforskare upptäckte jag snart att mitt eget efternamn saknades i stort sett överallt där jag letade. Namnet fanns inte i biografiska uppslagsverk, inte i prästlängder, adelskalendrar eller i gårdsarkiven. Mina släktingar återfanns i helt andra källor: fattigvårdsprotokoll, domstolshandlingar, besiktningar och polisrapporter.
Tilda, Emma, Johan, Per och Emil tillhörde dem som ibland brukar beskrivas som det osynliga Uppsala.
Människor som byggde staden, höll den igång och fyllde dess gator, men som sällan fick sina historier berättade.
Med tiden började jag förstå vilken fantastisk stad Uppsala egentligen är.
Inte trots sin historia, utan tack vare den.
För när man följer några generationers liv från 1800-talet fram till idag blir förändringen nästan svindlande.
På mindre än tvåhundra år har staden gått från en plats där smuts, trångboddhet och farsoter präglade många människors vardag, till en av Sveriges mest kunskapsintensiva, innovativa och framtidsinriktade städer.
Det var inte en självklar utveckling.
Men den är faktiskt ganska fantastisk.
I mitt arbete får jag idag möta entreprenörer, företagsledare, politiker och tjänstepersoner som varje dag bidrar till att utveckla Uppsala. Jag ser en stad som växer, attraherar talanger och bygger framtidstro. Samtidigt bär jag med mig berättelserna om dem som gick här långt före oss.
Det ger perspektiv.
En av de starkaste upplevelserna ägde rum i det Norra tornet på Uppsala slott för ett par år sedan. För mig blev det en påminnelse om hur generationer av Uppsalabor levt helt olika liv i samma stad.
I juli 1890 skulle min farfars farfars kusin Emil måla torntaket, men när stegen brast föll han och krossades mot marken. 133 år senare stod jag inne i tornsalen och tackade av en landshövding som skulle lämna sitt uppdrag.
Historien finns överallt omkring oss.
I kvarteren vi passerar.
På gatorna vi går.
I husen som byggts om, rivits eller fått nya funktioner.
I Uppsala finns det en ovanlig kombination av historia och framtid.
Staden bär på ett arv som sträcker sig från Disting, medeltid och stormaktstid till forskning, teknik, entreprenörskap och nya idéer. Här kan man känna stolthet över både slottet och studentlivet, över forskningsframgångar och nya företag, men också över alla människor som aldrig fick några statyer eller gatunamn uppkallade efter sig.
De som slet, kämpade, uppfostrade barn, byggde familjer och drömde om ett bättre liv.
De som gjorde Uppsala till det Uppsala vi känner idag.
När jag ser ut över staden känner jag därför inte bara framtidstro.
Jag känner också tacksamhet.
Tacksamhet över att få leva i en stad där även de osynliga, om man letar tillräckligt länge, till slut får en plats i berättelsen.
/Tomas
