Så var det dags igen. Besiktning av tuttar på agendan. Jag är rätt tålig när det kommer till smärta, men visst gör det lite ont när det ska klämmas in behag mellan plastskivor av bestämda sköterskehänder.
Men oj, vad jag gillart!
Jag hade tid 15.50. Jag kom för tidigt, fick snällt vänta en stund, men satt i bilen klockan 15.21 igen. Det där är väl inget tänker ni? Det är just precis vad det är, tänker jag!
Att personal på en arbetsplats kan samarbeta, vara flexibla, stöka om i turordning när en dam som jag kommer för tidigt samtidigt som någon annan gissningsvis svär sig blå över att det inte går att åka in i Grimhild och parkera från Bäverns gränd just nu. Att man ledigt klämmer in hon – den för tidiga, medan man väntar in den som ofrivilligt råkar bli sen, det är inget vi kan ta för givet.
Men stelbenthet existerar inte i Samariterhemmets ingådda lokaler på våning 3.
Här är man lösningsorienterad och framför allt – alltid glad och vänlig. För att klämma in tuttarna i de där platsrutorna är långt ifrån trevligt, men jag har aldrig känt obehag. Och det beror uteslutande på personalen på plats.
Stjärnor är dom, hela bunten!
Jag och tuttarna tackar för en god match och ser fram emot returen om 1,5 år.
Och … det jobbar säkert en och annan man på mammografin också, men jag har aldrig stött på någon. Är helt övertygad att om de finns så är de urgullisar!
