Först blev jag chockad, vem fan tar min cykel? Men efter ett samtal med sonen som berättade för mig på ett moget och förståndigt sätt. – Det är karma, fattar du väl? Mormor brukar ju baxa cyklar och nu får ni tillbaka….
Ja just, ja, min gamla mor på 80 vårar brukar ju faktiskt ”ta hem” cyklar som ligger övergivna i buskage och ibland lämna in till polisen, ibland inte….Ja då får man ju faktiskt vara ödmjuk nu och inte sura för länge, eller smyga runt i kvarter och leta efter cykeln och vara beredd på en fight om den skulle påträffas?
Livet går vidare, jag fick låna en ”upphittad” cykel med sneda hjul och för låg sadel av mor. Inte lika kul, men man är ju så klart glad för att man har en kriminell mor ibland.
Idag kom den dagen som jag aldrig trodde skulle komma. Blev inbjuden på en lunch på Brasseri21 med familjen och en kusin från Stockholm som jag inte träffat på flera år. Sitter och stirrar ut och ser sällskapet komma gående med en cykel – MIN cykel, dock utan trälåda? Vad vill man ha en trälåda till?
Helt överlycklig och tacksam – en känsla av att allt kommer bli bra, infann sig.
Nu återstår det bara att ta det svåra samtalet med min mor om att sluta baxa…det där med karma…
/Charlotte Hörngren
