Krönika

Ett tjena gör Uppsala bättre!

Jag genomför just nu ett litet experiment. Jag strösslar Hej och Tjena omkring mig där jag går.

Jag är en lantis. Uppvuxen i ett samhälle där korvkiosken var centrum och en luffarmacka gourmetmiddag. Min man trodde länge att jag antingen kände varenda kotte eller hade blivit knäpp på riktigt när vi flyttat tillbaka till den landsväg där jag växte upp. Inget av det är naturligtvis riktigt rätt (möjligen lutar det åt någon form av mellanting …)

Uppsala är min stad och jag har svårt att se dåligheter här, men jag skulle önska att Hej och Tjena-mentaliteten fanns här också.

Så nu kör jag. Resten av veckan ska jag säga hej, tjena, morsning eller kanske då och då dra till med ett käckt hejhej, dubbel-hej, alltså. Och så nickar jag till lite med huvudet så där som vi gör vid landsvägen.

Jag började på vägen till kontoret i morse. Hej till grannen på kolonistugeområdet kändes ju helt naturligt. Nicken till ynglingen i bilen på parkeringen gick honom helt förbi, kanske var jag inte tillräckligt tydlig?

Promenaden tar cirka trekvart och jag gav snabbt upp idén med att heja på exakt alla. Bilar går bort, enligt en helt ny regel i den här leken som jag leker med mig själv.

Även folk som pratar i mobilen. Jag provade på en dam i min egen ålder på gångvägen. Hon slutade prata och stannade. Kanske trodde hon att vi kände varandra, kanske trodde hon att jag var i någon slags nöd. Kanske tänkte hon att jag var lite knäpp ändå …
Barn är pålitliga i sådana här sammanhang. Alla fem som jag mötte hejade glatt tillbaka. Inte alla föräldrar var med på noterna.

För visst är det trevligt när folk hejar? Jag blir genuint glad. Fast också oerhört stressad över att jag inte har en susning om vem som säger hej och tjena. Känner vi varandra? Borde jag stanna? Är hen i någon form av nöd …
Bara knäpp?
För att jag inte är van. Staden är inte som landsvägen. Fast jag ju önskar det. Resten av veckan går åt till att öva på hej och tjena.

Jag gör mitt experiment för att jag tror att man kanske kan bidra yttepyttelite till en trygghet och känsla av sammanhang som vi behöver. För om jag säger hej och ser den jag möter i ögonen i skymningen på vägen hem så talar jag ju också om att jag ser dig, du är inte ensam.

Det ska väl banne mig inte vara så svårt att vara lite trevliga mot varandra på promenaden även i staden. Eller?

Tjena//Susanna

Reklam
Bild från gamla uppsala med texten kultur Bild från gamla Uppsala med texten kul-tur
  • Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Obligatoriskt