För många är det lika nära till svampskogen som till frukt- och grönt-avdelningen i närmaste mataffär. För andra snackar vi en par busspling bort.
Och det är for free. Möjligen kostar det en bussbiljett för en del. I matbutiken kostar just nu trattkantareller runt 250 kronor kilot, men färskare än godingarna du får med dig i korgen hem från skogen går inte att uppbringa.
Dessutom får du motion och frisk luft – ja herregud – ut i skogen med er!
Jag älskar att plocka svamp. Har gjort det sedan jag var liten parvel. Jag gick en halvmeter bakom pappa och fick snabbt lära mig att man måste vara tyst i svampskogen. För annars skrämmer man bort alla svampkompisar. Det var när jag tog med min egen femåring ut på svampjakt som polletten trillade ner. Femåringar som pajar lugnet i skogen kan vara sjukt jobbiga!
Min dotter tror nog fortfarande, 13 år senare att man kan skrämma bort de små hattarna i mossan om man inte är tyst.
Jag låter henne tro det …
Det finns en hel del annat man bör ha kläm på i svampskogen. Det där med att vara tyst gäller alla. Att föra ett jävla liv i naturen är rent generellt förbjudet tänker jag.
Håll reda på varandra. I min familj hoar vi. Ett diskret ho-ho om man undrar var kompisarna är. Ett tillbaka-ho-ho räcker som svar.
Att hälsa om du möter någon är trevligt. Men det råder ju en viss konkurrens där ute svampdjungeln. Häromdagen tog jag en tur till ett av mina ställen – det som farmor visade mig när jag var parvel. Där det alltid, alltid finns svamp. Chocken över att möta en dam precis där har fortfarande inte lagt sig. Hon liksom strök omkring. Sakta, sakta. Så jag cirkulerade. I vida ringar runt farmors ställe. Damen var såååå låååångsam. Och jag vet att hon såg mig. Sådant känns i magen. Jag var till slut tvungen att ge upp. Googlemöte kallade.
Senare samma dag gick jag tillbaka. Hon hade inte hittat svampen. Sanna vs okänd dam 1-0!
Ordningen återställd.
Jag lärde mig tidigt att det fanns högerdojjor i skogen. Oätliga svampar som man får sparka omkull. En rätt tveksam företeelse som jag inte fört vidare. Men att överhuvudtaget ha sönder svamp som du inte tänker ta hem är huvudlöst. Bara för att du inte vet hur en blodriska ska tillagas så kanske någon annan vill ha den. Maskätna har egna regler. Dem får man så klart kassera på plats.
Vill du få din femårig att tycka om att plocka svamp så låt det unga livet hitta mängder. Råka gå förbi värsta stället när de små fötterna tassar tyst en halvmeter bakom dig.
Sen har vi det här med små svampar, sådana som skulle må bra av att stå kvar en vecka eller två. Hur gör man där? Plockar minivarianter eller låter stå och hoppas att ingen annan hinner före? I min värld finns ingen regel, men jag vet hur svårt det är att låta dem vara. Och hur svårt det är att hitta tillbaka efter ett par veckor.
För all form av GPS markeringar och sådant är icke okej! Svampplockning är en sport. Och i sport fuskar vi inte.
